Jennie - Mamma till Malva & Matte till Gizmo

Idag går jag in i en ny vecka. Vecka 24 (23+0) Månad 5.
Tiden går så oerhört fort, man hinner inte byta vecka förens det är dags och byta igen.


Magen på tidiga morgonen idag..

Nu börjar bebisen ta allt mer plats i magen. Jag hoppas dock att magen hinner med och växer med bebisen så jag slipper bristningar. Än så länge så har jag inte fått någon bristning runt magen, på höfterna eller i svanken. Men på bysten så har det kommit en del. Dock börjar de övre bli ljusare nu men fy vad det ser ut. Jag är inte van vid att ha det så jag känner mig jätte osexig och vill inte visa mig naken för min sambo. Fast att jag vet att han inte bryr sig och tycker jag är vacker.

Jag har nu lärt mig att skilja på tarmrörelser och bebisens rörelser. Vilket är helt underbart. Jag märker att h*n har fått sin dygnsrytm och är mest aktiv på morgonen och kvällen, Men jag känner hur h*n sträcker på sig där inne och vänder på sig. Då brukar det bli ett rejält tryck på blåsan och jag måste springa och kissa. Min sambo pratar allt mer och mer med bebisen och frågar hur det står till :) Vilket jag självklart inte kan hålla mig för skratt då det är såååå olikt min sambo. Men jag älskar det och njuter i massor.

Jag tror till och med att Gizmo känner av bebisen. För varje morgon strax innan jag ska kliva upp så får han alltid komma upp i sängen en stund. Han tar sig direkt under täcket och lägger sig längst magen och trycker in sig. Jag vet inte om han kände bebisens rörelse imorse då han låg med huvud på magen och då jag kände en spark. Han reagerade inte så jag vet inte, men tänk om. Så kul!

I torsdags så var det exakt 4 kalendermånader kvar tills BF. Medans jag nu går in i sista veckan i graviditetsmånad 5. Det känns faktiskt lite overkligt att det är så pass snart ändå som bebisen ska komma. Men ändå är det en evighet tills dess. Jag kan säga, trots foglossningen, att jag är så glad att jag äntligen kan börja jobba igen efter min sjukskrivning för dagarna går så mycket bättre. Jag mår bättre och min sambo + hund blir så glada när jag kommer hem. Det är en lycka. Jag kan säga att när bebisen är här, då är vi en familj. Innan dess så tycker jag inte man har den familjekänslan riktigt, för det fattas ju ett liv som vi båda varit med att skapa. Vårt egna kött och blod livet ut <3

Och oj vad vi spekulerar vad det ska bli för kön. Pojke eller flicka? Och dessa namn.. Det finns så många namn. Men vi är ganska säkra på vilka namn vi kommer välja mellan. Vi kommer inte att lyssna på vår vad våra familjer, släkt och vänner vill. Bara på oss själva och vi börjar faktiskt komma överrens. Dock vet vi att blir det en pojke får inte han hete något på L, Då min sambos syskonsbarn börjar på L och bara pojkar.
Vi kommer inte gå ut med namnförslagen till någon förens det är dags för förlossning, när vi vet könet. Då så, men innan dess så blir det tyst från den sidan :)