Jennie - Mamma till Malva & Matte till Gizmo

Det är lätt för en själv som inte är beroende av något, eller sitter i själva situationen att säga "Men sluta", "Nej du är inte tjock" med mera. Men varför säger vi då att sluta, sluta, sluta när vi själva inte förstår vad det är personen/personera går igenom?

Innan du läser denna text så använder jag ordet sjuk, då det är en sjukdom, och jag känner mig mest bekväm att använda ordet sjuk. Kan ockås berätta att detta är en lång historia omgjord till kort livsupplevelse.

Mitt liv förändrade för cirka 5½ år då jag träffade den mest underbaraste och "sjukaste" personen i mitt liv. Något jag inte visste var hur denna person kunde gör mig glad, lycklig, ledsen, irriterad och illamående. Vi började lära känna varandra som man normalt brukar göra. Genom att berätta om sina intressen, familjen och drömmar. Det slog mig inte då hur sjuk denna underbara lilla personen var. Men samtidigt borde jag har förstått att något inte stämde, men jag var bara fokuserad på att lära känna mer. För hon var så trevlig och jag kände att jag kunde få vara den person jag är, mig själv. Ju mer tiden gick och rykten börja spridas och jag som inte lyssnar på rykten började lyssna (fast jag visade inte att jag lysnade) om de rykten som spreds om min älskade person. Det pratades om att hon var sjuk, varför hon inte insåg det, varför hon inte lyssnade på hennes "vänner", varför hennes familj inte gjorde något och hur trötta hennes "vänner" var efter allt "kämpande" för att få henne att förstå allvaret. BULL SHIT säger jag!

Jag gick fram till henne och berättade de jag hade hört. För om allt de sa var sant, då ville jag veta det så jag kunde hjälpa henne. Hon öppnad upp sig och berättade att hon led av sjukdomen anorexi. Alltså var hon en anorektiker. Men då slog det mig, herregud, det är en sådan person som svälter sig. Någon som vill dö. För utan hjälp dör man om man inte äter och får i sig näringen. Jag ville genast hjälpa till och få min underbara vän frisk. Vad kunde jag göra? Bara finnas där och vara den vän jag är. Ju mer hon pratade om vad hon tyckte om sitt yttre kände jag hur dålig jag blev. Skolsköterskan som hade mätt mig och vägt mig var orolig då jag var väldigt tunn för min längd och inte gick upp i vikt som de ville, så sitter min vän och sger hur tjock hon är. Jag då som hade mått dubblande med hennes var helt plötsligt fet. Om hon var tjock så var ju jag fet som var större. När jag ställe henne mot väggen och sa att hon kallar sig tjock så säger hon att jag är fet. Men till hennes försvar så var jag fin som jag är, men hon var inte det. Mina tankar de snurrade och många tankar började odlas inuti min hjärna. På ytan var allt bra, solsken, men på insidan var allt dåligt och mulet.

Jag minns den morgonen då min vän inte kom till skolan. Genast skickade jag iväg ett sms och frågade vad det var. Inget svar fick jag. Inget svar kom senare efter skolan. På kvällen fick jag ett svar. Hon hade varit hos läkaren då hon hade haft ont. Läkarna hittade blåsljud på hjärtat. Mina tårar sprutade och jag minns än idag hur saltdränkt min favorit kudde var av mina tårar och oro för min vän, som jag försökte dölja för min mamma. Hon fick till slut läggas in under observation då inte dagliga möten på abc inte fungerat. Hon sa till mig att hon insåg vad hon hade gjort och att hon behövde hjälp. Jag lovade att finns där för henne och jag skulle göra allt i min makt för att få henne att inse att livet är värt att leva. jag hörde av mig oh fick svar. Men jag hörde alltid av mig, sällan hon hörde av sig till mig. jag tog upp det och så var inte fallet, enligt henne. Att hon hade så mycket att tänka på. Men jag då. Jag hade min vän alltid, hon som såg på mig vad som var felet och kunde stötta mig. Hon fanns inte längre. Hon hade försvunnit. Men jag lovade henne att hjälpa och stötta henne, så jag svalde den klumpen jag hade i halsen och bara försökte hålla god mask. Tillslut gav jag upp, som den dåliga vän jag var så gav jag upp. Hon brydde sig inte om mig hon hörde inte av sig och visade inget intresse av att vilja vara min vän.

Kontakten tog slut där ett tag. Sedan fick jag reda på att hon blev inlagd igen. Denna gången var det värre. Det var så pass dåligt att läkarna ville lägga i henne på psyk. Samtidigt som alla visste att det vorde det värsta som kunde hända, så kunde det bli värre att låta henne gå hem. Hon var inte alls så frisk som hon sa att hon var. Jag bad om ursäkt att jag hade gett upp hoppet och ville uppta den kontakten och vänskapen vi hade. Hon var lite tveksam och jag var säker på at jag skulle göra rätt DENNA GÅNGEN. Men icke. Samma visa uppstod. Jag upplevde att hon inte hörde av sig och jag tröttnade igen. Denna gången visste jag att jag hade lovat henne att jag skulle finnas där för henne. Men jag hade ju svikit henne. Hur skulle hon någonsin förlåta mig. Jag är den dåligaste vännen någon kan ha och jag skulle aldrig ha låtit henne lärt känna mig. Jag gjorde henens liv värre med mig som vän. Via facebook såg jag att hon det var något som inte stämde. Jag trodde att hon ännu en gån hade fått bli inlagd, och utan att veta vad som hade hänt bad jag om ursäkt för den dåliga vän jag var. Det visade sig vara att hennes förhållande hade tagit slut, hon hade samma känslor för sin sambo hade inte det.

Vi började prata mer om det och bestämde oss för att ses och ta en fika. Denna gpngen sa jag att jag verkligen ville ha kontakt. Jag öppnade upp mig och sa hur jag kände och varför jag hade gett upp alla de andra gångerna. HON FÖRSTOD. Hon sa att hon hade insett att det var jag som hörde av mig. Hon bad självklart om ursäkt och sa att hon hade saknat mig, tänkt på mig och ville att vi skulle finna den underbar vänskapen vi hade i början. Idag, ikväll så kan jag med glädje att vi har återfunnit vår kontakt, och jag skulle tom våga säga att den är bättre än någonsin. Hon bryr sig om mig och hon har tid för mig. Hon går nu upp några hekton i veckan och börjar bli på bättringsväg. Jag har inga bästa kompisar. Enligt är det sånt man höll på med som liten, och i dagens läge så blir allt fler barn mobbade och utstötta pga att barn har bästa kompisar.

Jag har funnit min själsvän. Den person som jag älskar. Personen som har en STOR betydelse i mitt liv. Jag älskar henne och hon tillhör min vardag. Nu är vi ETT igen och jag tror på vår vänskap mer än något! Du är min familj, mitt stödsystem och min trgghet och lycka. <3

Jag gjorde en scratsbook med minnen ifrån henne och mig som gav henne i present när hon fyllde år för något år sen. Den har stått tom nu ett tag, men flera minnen ska klippas in och flera minnen odlas!!