Jennie - Mamma till Malva & Matte till Gizmo

Ja nu kommer detta inlägg som berättar gårdagens händelse, det värsta som kunde hända!

Igår efter att jag hade kommit hem med Malva från ett besök hos hennes kusin och faster så plockar jag upp henne ur vagnen, tar av henne overallen och ger henne till Micke. 10 minutser senare börjarn hon igen att gnugga sig runt munnen och näsan (det hade hon gjort i vagnen när vi nästa var hemma). Jag satt vid datan och helt plötsligt så frågar Micke mig vad Malva gör. Hon kunde ej andas. Det var som ett lock på luftstrupen och jag såg hur hon försökte få luft men det gick inte. Jag slet henne genast ur hans famn och försökte vända på henne så hon skulle andas men det gick inte, hon fick fortfarande inte luft. Paniken kom redan efter 2 sekunder och visste inte om vi skulle ringa ambulans eller åak själva och i all hast när vi bestämde vi skulle köra själva så börjar hon kippa efter andan. Hon rosslade och kämpade på för att försöka få luft, så vi sprang till bilen och körde till akuten. När vi hade satt oss i bilen och kört iväg så började det genast bli bättre. Hon kunde andas men det lätt fortfarande rossligt, hon var tagen av det som nyss hänt och ledsen, rädd och chockad.

Väl på barnakuten så undersökte de henne och kunde ej hitta nåogra fysiska bevis på vad som har hänt, utan doktorn körde på sin erfarenhet och uteslutningsmetoden, så förmodligen har hon sett selm/snor/dreggel i luftstrupen och ej löst upp den själv riktigt. Men det kunde ha gått illa. Han sa att efter 10 sekunder så börjar de bli mörklila och tappa medvetandet. Och Malva fick ingen luft på 10 sekunder och började bli lila när det vände och kippade efter luft.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Rädslan att få missfall under graviditeten är inget jämfört med rädslan att förlora sitt barn efter att fått skapat ett band, lärt känna varandra och älska varandra livet ut. Jag var inställd på att vi skulle förlora henne och att hon ej skulle få följa med oss hem. Det går ej att beskriva alla dessa ord och känslor som dök upp just då, och det är först nu jag kan landa igen.

Doktorn "lärde ut" hur vi skulle göra om/när detta händer igen. Det är vanligt att äldre barn som lärt sig krypa äter massa saker och sätter i halsen, så nu vet vi hur vi ska göra om detta skulle hända igen och jag rekomenderar er alla att lära er det. Fråga på BVC (om de kan). Jag ska nu i dagarna be sambon hjälpa mig så kan jag visa er hur man ska göra. Det är väldigt vanligt att de sätter i halsen, men oftats och nästan alltid löser de det självt.

 

Om ert barn skulle sätta något i halsen, ta av alla kläder, öppna och så det kommer in frisk luft, "knuffa" barnet i ryggen över dett knä, eller över armen. Det viktigaste är att rings 112, gör det direkt. Åk ej in själva som vi gjorde. Ambulanspersonalen kan göra allt vi ej kan göra!