Förlossningsrädsla
Även om det är ungefär 3 månader kvar (beroende på hur man räknar) tills det är dags för förlossningen så finns det en oro och en rädsla inför det. Jag var livrädd innan jag ens blev gravid, men med tiden så försvann rädslan lite, men nu är den tillbaka. Och för varje ny vecka börjar jag bli allt mer och mer rädd.
Jag är medveten om att det kommer göra ont och det finns ingen återvändo. Men det är smärtan jag är rädd för. Jag har noll smärttolerans och jag vet inte hur jag kommer att hantera smärtan. Jag har ett kontrollbehov och därför gör det förlossningen värre. För den kan jag inte kontrollera eller egentligen planera.
Samtidigt längtar jag tills det är dags. För jag vill ha mitt barn här nu. Vi valde att bli gravida för vi ville ha barn, inte för att genomgå de sista 9 månaderna i vårt liv där det bara skulle vara vi, utan vi vill ju bli familj.
" Vi längtar efter dig bebis " 
Var inte rädd! Jag har bara positiva minnen från min förlossning, fast det gjorde ont. Och så ont gjorde det ju för att jag födde helt utan smärtstillande. Om du ber om eda kommer det inte göra ont alls, all smärta försvinner. Be om ryggmärgsbedövning medan det fortfarande känns okej och vänta inte till sista minuten. Jag ville ju helst föda utan och det gick ju kanon det också :)
Att krysta tyckte jag som sagt var skönt, då fick man liksom göra någonting och det gjorde inte lika ont som förut.
Men som sagt, tar du bedövning gör det inte ont alls. Var inte orolig, det kommer gå kanon! Jag skulle göra om det imorgon, även utan bedövning!!
Jag har också noll smärtgräns men jag oroar mig inte alls inför förlossningen. Jag tror att alla kvinnor klarar av det när man väl är där. Jag tror inte du ligger där och tänker alla dessa tankar då utan du gör det du ska för att få ut din lilla bebbe =)
Ju mer du grubblar desto oroligare blir du. Försök att slappna av och inte tänka på det så mycket.
Nu är ju inte jag någon expert men så här tänker jag =)
Verkligen! :)
Förstår att du känner oro för förlossningen, men försök att släppa det även om det är svårt. Du kommer behöva föda ändå och det är inte värt att gå runt å känna sig ängslig över det i onödan. Jag är också ett kontrollfreak, men när man väl är där så släpper man det. Man är så koncentrerad på värkarbetet att det är det ända man tänker på. Å ja, det gör ont. Men det är en smärta man klarar. Ska du ta epiduralen? Jag födde med endast lustgas och sista timmen utan någonting och ja, jag trodde jag skulle dö där ett tag. Men med bra stöd så klarar man det! :) Jag skulle lätt föda igen, det är så värt det när man får upp ens barn på bröstet efter. Ingenting går att jämföra med det och smärtan försvinner på en gång, sen glömmer man liksom bort den med tiden. Det kommer gå jätte bra ska du se :) Kramar
Var oxå rädd för det faktum att man inte kan kontrollera vad som händer.
Men jag intalade mig själv att kroppen vet vad den gör.
Planerade inte så mycket inför själva förlossningen utan intala mig själv att jag tar det som det kommer.
Ville inte bestämma att si eller så här vill jag ha det och tur är det. Det gick inte alls som jag trodde och är glad att jag valde att gå in i det hela med ett öppet sinne och ta varje minut i taget.
